Kategori: Uncategorized

Vad allt är enkelt på telefonen, så himla tillgängligt. Allt finns där. Vad du än behöver eller vill ha. Alla appar att välja på, som hjälper en och berikar.

Dessa är mina favoriter just nu;

Co-Star – En astrologi app där man fyller i sina uppgifter.

Sedan får man ett dagligt horoskop. Oftast så stämmer det galet bra. 💫💫💫

Nebula – också ett horoskop där man får dagliga råd.🌟

Maya Cal – är så söt. Den är lite stökig och vill hela tiden komma med fel notiser men det är värt att klicka bort för att få se dagens visdom ❤️

Golden Tread Tarot – En app som drar ett dagligt tarot kort för dig. 🔮

Månens faser- en app som lätt visar hur månen står och när nästa fas infinner dig 🌕🌓

Rune- en söt app som drar en runa för dig.

Jag inser nu, att jag kanske behöver släppa lite på alla dessa appar 😂😂😂 Men de är så gulliga och oskyldiga 💖 och de är ju faktiskt mitt stora intresse.

Men jag bör nog börja använda lite vanliga spel appar också tex candy crush, eller vad de heter. Får fundera lite på det tror jag. Tillsvidare fortsätter jag och drar mina fina runor, kort och budskap 💖

Jag har alltid varit en rastlös själ. Har haft svårt att sitta still. Att inte göra något.Att vänta har varit väldigt jobbigt. Jag kunde känna hur det verkligen kröp i mig av olust.

Nu kan jag se att det är en slags flykt ifrån mig själv. jag ville inte vara ensam med mina tankar.

Det blev för jobbigt när ångesten kom. För många tankar som ville komma fram och känslor som ville dyka upp.

Idag tycker jag det är skönt att få vara själv. Att ha tid för egna funderingar och ha tid för meditationer.

Jag är inte rädd längre för vad som ska komma fram, utan välkomnar det eftersom det är något extra som behöver behöver läggas extra tid på.

Att kunna bara få vara. Tyst i sitt eget sällskap är något jag nu värdesätter högt. Tänk om jag kunnat gjort det tidigare i mitt liv. Hur hade det då sett ut? Antagligen väldigt annorlunda. Jag hade säker varit mera i nuet och njutit istället för att skyndat emellan med mina stora skygglappar.

För vad jag rusat genom livet länge, utan att se, höra eller känna något.

Det var min vardag under en lång tid. Ett sätt att överleva, att bara stänga av allt för att orka vardagen.

Nu är jag glad över att kunna ta in allt runt om mig oavsett om det är bra eller dåligt. Jag har lärt mig att allt behöver ses på och kännas hur det känns, just för mig.

Att råka ut för andras människors avundsjuka. För att man har det för bra, för bra ekonomiskt eller för att man är för nöjd. Det har vi nog alla känt av.

Själv har jag kommit till den punkten att man försöker ducka och gömma sig för att inte reta upp andra. Även fast jag vet att jag borde stå upp för mig själv och vad jag tycker så väljer jag i detta läge, den enklaste vägen.

Trist men tyvärr nödvändigt i många fall.

Personligen är jag väldigt nöjd.

Jag har kommit en bit på vägen där jag vet vilken väg jag behöver gå för vidare läkning. Jag är nöjd för att jag framförallt kan se så mycket bra runt mig istället för allt som hindrar mig eller går emot mig.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om andras liv. En stor del i detta är att jag haft för stor del att överleva själv. Jag har inte haft ork att fokusera på andra. Det har nog retat andra andra att jag var så verkat så obryd och bara brytt mig om mig själv.

När jag var ca 9 år träffade jag en ny vän som jag började umgås med.Hon hade det väldigt bra materiellt. Hennes föräldrar var framgångsrika och de var alltid först att att ha det senaste. Konstigt nog så var jag aldrig speciellt avundsjuk på henne för att jag såg hur hon hade det privat. Vi spenderade all tid hos henne. Allt fanns ju där. Och jag fick se tidigt hur hon hade det hemma. Och jag insåg att hon inte hade det bättre än mig eller någon annan. Hon var också en ledsen själ. Bortglömd.

Jag önskade hela tiden att jag skulle ha en familj som de andra i min klass.

En pappa som var med. En enad familj för barnen och för varandra.

Det var även det jag kunde sakna när mina egna barn var små och jag var ensam med dem någonstans. Jag såg så många familjer med en närvarande mamma och en pappa.

Det har varit en stor önskan både som barn och vuxen. Att dela en upplevelse med någon vuxen. Inte en vän eller släkting utan med en partner.

Verkligen dela en familje upplevelse.

Kanske var det den största sorgen att jag ville ge min barn det jag själv hade längtat efter? Att läka den sorgen i mitt inre barn.

Att inte känna sig ensamstående i en mamma roll. Vems sorg var det?

Nu de sista åren har de vänt jag har nu en full familj, en enad front.

En enda stor längtan skulle väl kunna sammanfatta denna halva av året för mig. En längtan att allt ska vara som det alltid har varit. Obekymrat, socialt och obegränsat med möjligheter.

Nu är jag en som tveklöst tror att ur allt det här med Corona, så kommer det att komma ut bra saker efter detta.

En större omtanke om andra och till andra medmänniskor. Tänk vad många som har hjälpt en helt okänd människa. Så otroligt fantastikt

Och en bättre djurhållning tror jag vi kommer att få se.

Ett annat tänk med större ansvar i allt materiella slöseri.

Att börja att ta hand om jordens resurser och att vara rädda om det som finns kvar.

En större miljömedvetenhet från stora till små beslut både för varje individ men även i ett större perspektiv.

Men det är just den här obekymrade, oövervinnliga känslan som jag kan sakna. Att fika och träffas obehindrat. Att krama någon man inte sett på länge. Hur ses man i dag utan att ta i varandra? Väldigt svårt, tycker jag iallafall. Hur beter man sig som man längtat efter?

Man kanske har saknat den vännen, släktingen så länge och sedan när man väl ses så ska det vara på behörigt avstånd. Vinkar på 2 meters håll.

Snart så, då vänder det – Och då blir det kramkalas!

Tänkte häromdagen på valen vi gör i livet och hur de påverkar oss och andra.

Jag tror ju på att allt har en mening. Att allt vävs ihop till flera tilltänkta punkter.

Att det redan är tänkt att vi ska träffa vissa personer vid olika tillfällen som kommer med nya energier, möjligheter och utmaningar.

Så även fast vi väljer en annan partner, arbete, vän eller vad som helst så kommer vi ändå tillslut hamna där vi ska. Och med dem människorna som vi ska vara med.

Kanske några erfarenheter rikare.

Men det är ändå en spännande tanke att fundera på hur det hade varit, om man hade stannat kvar hos en tidigare partner. Tackat ja till det där jobbet, eller valt helt andra vänner.

Inte så att jag tror att mitt liv hade varit bättre, jag är väldigt nöjd med hur jag lever idag.

Men hur hade mitt liv varit nu? Hade jag haft samma intressen, samma livssyn eller kanske något helt annat.

Men våra val har ändå lett oss framåt hela tiden. Till dess var vi är nu.

Det är som att vi vet innerst inne vilken väg vi ska vandra och vilka val som är rätt för just mig.

Jag har definitivt haft perioder med mycket ilska. Nu kan jag se tillbaka, att när jag blir arg så är det ett tecken på att jag är rädd. Jag blir trängd av något slag och försöker hjälplöst värja mig. Skydda mig från någons åtkomst.

För att slippa blotta mig.

Då är det lättare att explodera för något istället för att bli rädd och gråta.

Från det att jag var ca 7 år så var jag varken glad, arg eller ledsen. Jag var som i ett vacuum. Bara överlevde.

Jag har alltid haft svårt att visa vem jag är och vad jag känner. Har alltid ett skal runt omkring mig. Jag jobbar fortfarande hårt för att ta bort det.

Det blev ett annat slags försvar.

Ta hål på det och våga visa mina känslor. Vem jag är just nu. Otroligt skrämmande.

Tänk om ingen tycker om mig då.

Nu kan jag se hela den spectra bågen av rädslan, av alla de känslor inom rädslan.

Sedan var det som att rädslan, som jag känt hela livet, tog över mig.

Från ängslan, oro ända upp till ilska.

Fast jag kände mig inte rädd, mera arg.

Idag blir jag sällan arg. Det är nästan så att jag inte vill bli arg. Har svårt att bli arg.

Känns som att jag redan har fyllt min kvot för hela livet.

Fast innerst inne vet jag att man faktiskt får bli arg och till och med explodera i ilska.

Det är bara mänskligt.

Jag har haft otroligt mycket kontrollbehov tidigare.

Det är som om jag försökt få något att fungera som jag vill, när inget annat gjort det.

Vad jag behöver för att få någon struktur i något. Åtminstone något som jag kan styra.

Tyvärr så har det ju inte den effekten utan ångesten slår ändå hårdare mot en. Det är en sak som man förstår nu men som hade en motsatt effekt när man är fångad i det.

Jag har försökt att styra allt. Mat, träning, andra människor.

Drivit mig själv så hårt ibland. Och andra. Försöker förlåta mig själv för hur jag varit tidigare både mot mig själv men även mot andra.

Har haft svårt för situationer jag själv inte kan kontrollera, utan tvingas att följa med utan att kunna påverka.

Flygning, sitta bredvid när andra kör.

Andra personers val som jag inte tyckt varit bra.

Att bara kunna delegera i arbetet. Jag har haft svårt att släppa kontrollen i allt.

Att lära sig att bara kunna vila i att andra kan tycka något annat som jag inte hel hjärtat delar.

Och att jag faktiskt inte behöver kontrollera allt.

Idag är det mycket bättre. Men jag behöver fortfarande påminnas, att jag bara ska följa med, vad som än händer. Det är meningen det som sker, och ska inte, om det inte är direkt fara, ändras.

Att släppa taget lite. Glida med utan att försöka påverka så mycket.

Acceptera hur det är och hur det kommer att bli. Det blir ju bra.

Att räcka till, att duga. Både i andras ögon men även i mina. Att räcka till på jobbet, som förälder och som barn. Som vän. Att finnas till hands.

Att vara tillräckligt bra, snäll, smal och glad. Att göra sitt bästa jämt.

Att bli granskad och bedömd är en sak som river i mig. Vill inte vara i centrum, utan bara gömma mig.

Vilket jag fortfarande gör, har oerhört svårt att träda fram och visa vem jag är. Inte vill jag bli bedömd. Så dålig jag är. Och alla andra är så mycket bättre på alla sätt.

Jag själv har alltid haft svårt att vara i nuet. Det är så mycket som ska ordnas och fixas. Tankarna går på högvarv jämt. Glöm inte det eller det. Det är först på senare tid som jag kan lägga en del av de måsten åt sidan.

Att bara vara. En stund innan allt river i en igen.

Jag hade önskat att jag varit mera närvarande men det kan jag med stor sorg säga att jag inte varit. Jag har överlevt efter bästa förmåga och inte efter bästa liv.

Finns mycket jag skulle vilja ändra på men jag försöker fokusera på att vara mera närvarande nu.

Att ta in livet nu. Känna. Se, lyssna och ta in det som är för stunden.

Och försöka att inte känna så mycket dåligt samvete för allt jag tycker att jag missat. Som jag skulle ha gjort bättre.

Att förlåta kan både vara svårt och lätt. En del saker förlåter vi på en gång,utan större ansträngning. Medans andra situationer, händelser och människor, kan vara väldigt svårt och kan ta olika lång tid innan vi bearbetat det själv inom oss.

Vad fastnar vi på? Är det samma händelser eller känslor? Vad triggas vi av?

Svek av någon är ett sak som jag fastnade i lätt. Och det kan vara i spannet nästan obefintligt till ganska allvarligt. I dag har jag det lättare.

Det som däremot är en tung börda för mig är mina egna svek mot nära och kära. Vad jag sagt, hur jag betett mig. Jag kan känna mig så otroligt dålig som människa, fast jag in i det längsta försöker övertyga mig om att jag inte visste bättre. Att jag inte kunde bättre i den situationen.

Mot andra som inte står mig nära så är det lättare, utan det är sveket som jag åstadkommit någon jag håller kär. Hur går man vidare? Ska det göra ont för att bli påmind att vara en bättre person nästa gång? Ja det kanske är så för det såret verkar inte läka.

Att ha upplevt svek har gjort mig väldigt stängd, för att ta in kärlek och känslor. Det har varit en överlevnadsstrategi för mig.

Att nu våga att öppna upp igen och ta in i hjärtat är en stor sak och tidvis har det varit väldigt jobbigt för mig.

Men det är också den vägen som jag förstått att jag måste bege mig för att kunna förlåta andra. Nu är det bara den tyngsta biten kvar – Mig själv.