Jag har alltid varit en rastlös själ. Har haft svårt att sitta still. Att inte göra något.Att vänta har varit väldigt jobbigt. Jag kunde känna hur det verkligen kröp i mig av olust.
Nu kan jag se att det är en slags flykt ifrån mig själv. jag ville inte vara ensam med mina tankar.
Det blev för jobbigt när ångesten kom. För många tankar som ville komma fram och känslor som ville dyka upp.
Idag tycker jag det är skönt att få vara själv. Att ha tid för egna funderingar och ha tid för meditationer.
Jag är inte rädd längre för vad som ska komma fram, utan välkomnar det eftersom det är något extra som behöver behöver läggas extra tid på.
Att kunna bara få vara. Tyst i sitt eget sällskap är något jag nu värdesätter högt. Tänk om jag kunnat gjort det tidigare i mitt liv. Hur hade det då sett ut? Antagligen väldigt annorlunda. Jag hade säker varit mera i nuet och njutit istället för att skyndat emellan med mina stora skygglappar.
För vad jag rusat genom livet länge, utan att se, höra eller känna något.
Det var min vardag under en lång tid. Ett sätt att överleva, att bara stänga av allt för att orka vardagen.
Nu är jag glad över att kunna ta in allt runt om mig oavsett om det är bra eller dåligt. Jag har lärt mig att allt behöver ses på och kännas hur det känns, just för mig.
