Att förlåta kan både vara svårt och lätt. En del saker förlåter vi på en gång,utan större ansträngning. Medans andra situationer, händelser och människor, kan vara väldigt svårt och kan ta olika lång tid innan vi bearbetat det själv inom oss.
Vad fastnar vi på? Är det samma händelser eller känslor? Vad triggas vi av?
Svek av någon är ett sak som jag fastnade i lätt. Och det kan vara i spannet nästan obefintligt till ganska allvarligt. I dag har jag det lättare.
Det som däremot är en tung börda för mig är mina egna svek mot nära och kära. Vad jag sagt, hur jag betett mig. Jag kan känna mig så otroligt dålig som människa, fast jag in i det längsta försöker övertyga mig om att jag inte visste bättre. Att jag inte kunde bättre i den situationen.
Mot andra som inte står mig nära så är det lättare, utan det är sveket som jag åstadkommit någon jag håller kär. Hur går man vidare? Ska det göra ont för att bli påmind att vara en bättre person nästa gång? Ja det kanske är så för det såret verkar inte läka.
Att ha upplevt svek har gjort mig väldigt stängd, för att ta in kärlek och känslor. Det har varit en överlevnadsstrategi för mig.
Att nu våga att öppna upp igen och ta in i hjärtat är en stor sak och tidvis har det varit väldigt jobbigt för mig.
Men det är också den vägen som jag förstått att jag måste bege mig för att kunna förlåta andra. Nu är det bara den tyngsta biten kvar – Mig själv.