En enda stor längtan skulle väl kunna sammanfatta denna halva av året för mig. En längtan att allt ska vara som det alltid har varit. Obekymrat, socialt och obegränsat med möjligheter.
Nu är jag en som tveklöst tror att ur allt det här med Corona, så kommer det att komma ut bra saker efter detta.
En större omtanke om andra och till andra medmänniskor. Tänk vad många som har hjälpt en helt okänd människa. Så otroligt fantastikt
Och en bättre djurhållning tror jag vi kommer att få se.
Ett annat tänk med större ansvar i allt materiella slöseri.
Att börja att ta hand om jordens resurser och att vara rädda om det som finns kvar.
En större miljömedvetenhet från stora till små beslut både för varje individ men även i ett större perspektiv.
Men det är just den här obekymrade, oövervinnliga känslan som jag kan sakna. Att fika och träffas obehindrat. Att krama någon man inte sett på länge. Hur ses man i dag utan att ta i varandra? Väldigt svårt, tycker jag iallafall. Hur beter man sig som man längtat efter?
Man kanske har saknat den vännen, släktingen så länge och sedan när man väl ses så ska det vara på behörigt avstånd. Vinkar på 2 meters håll.
Snart så, då vänder det – Och då blir det kramkalas!
