Att råka ut för andras människors avundsjuka. För att man har det för bra, för bra ekonomiskt eller för att man är för nöjd. Det har vi nog alla känt av.
Själv har jag kommit till den punkten att man försöker ducka och gömma sig för att inte reta upp andra. Även fast jag vet att jag borde stå upp för mig själv och vad jag tycker så väljer jag i detta läge, den enklaste vägen.
Trist men tyvärr nödvändigt i många fall.
Personligen är jag väldigt nöjd.
Jag har kommit en bit på vägen där jag vet vilken väg jag behöver gå för vidare läkning. Jag är nöjd för att jag framförallt kan se så mycket bra runt mig istället för allt som hindrar mig eller går emot mig.
Jag har aldrig brytt mig så mycket om andras liv. En stor del i detta är att jag haft för stor del att överleva själv. Jag har inte haft ork att fokusera på andra. Det har nog retat andra andra att jag var så verkat så obryd och bara brytt mig om mig själv.
När jag var ca 9 år träffade jag en ny vän som jag började umgås med.Hon hade det väldigt bra materiellt. Hennes föräldrar var framgångsrika och de var alltid först att att ha det senaste. Konstigt nog så var jag aldrig speciellt avundsjuk på henne för att jag såg hur hon hade det privat. Vi spenderade all tid hos henne. Allt fanns ju där. Och jag fick se tidigt hur hon hade det hemma. Och jag insåg att hon inte hade det bättre än mig eller någon annan. Hon var också en ledsen själ. Bortglömd.
Jag önskade hela tiden att jag skulle ha en familj som de andra i min klass.
En pappa som var med. En enad familj för barnen och för varandra.
Det var även det jag kunde sakna när mina egna barn var små och jag var ensam med dem någonstans. Jag såg så många familjer med en närvarande mamma och en pappa.
Det har varit en stor önskan både som barn och vuxen. Att dela en upplevelse med någon vuxen. Inte en vän eller släkting utan med en partner.
Verkligen dela en familje upplevelse.
Kanske var det den största sorgen att jag ville ge min barn det jag själv hade längtat efter? Att läka den sorgen i mitt inre barn.
Att inte känna sig ensamstående i en mamma roll. Vems sorg var det?
Nu de sista åren har de vänt jag har nu en full familj, en enad front.