Jag har definitivt haft perioder med mycket ilska. Nu kan jag se tillbaka, att när jag blir arg så är det ett tecken på att jag är rädd. Jag blir trängd av något slag och försöker hjälplöst värja mig. Skydda mig från någons åtkomst.
För att slippa blotta mig.
Då är det lättare att explodera för något istället för att bli rädd och gråta.
Från det att jag var ca 7 år så var jag varken glad, arg eller ledsen. Jag var som i ett vacuum. Bara överlevde.
Jag har alltid haft svårt att visa vem jag är och vad jag känner. Har alltid ett skal runt omkring mig. Jag jobbar fortfarande hårt för att ta bort det.
Det blev ett annat slags försvar.
Ta hål på det och våga visa mina känslor. Vem jag är just nu. Otroligt skrämmande.
Tänk om ingen tycker om mig då.
Nu kan jag se hela den spectra bågen av rädslan, av alla de känslor inom rädslan.
Sedan var det som att rädslan, som jag känt hela livet, tog över mig.
Från ängslan, oro ända upp till ilska.
Fast jag kände mig inte rädd, mera arg.
Idag blir jag sällan arg. Det är nästan så att jag inte vill bli arg. Har svårt att bli arg.
Känns som att jag redan har fyllt min kvot för hela livet.
Fast innerst inne vet jag att man faktiskt får bli arg och till och med explodera i ilska.
Det är bara mänskligt.
